Kapitel 24
Jonas kände hur kälken började sakta ner och till slut stanna, han visste inte vart de befann sig eller vilken väg dom skulle ta för att gå rätt. Det ända han såg var lilla Gabriel som låg tätt intill hans bröst, iskall och kritvit. Det enda han tänkte på var dom färgglada ljusen, kärleken och värmen. Jonas kunde fortfarande känna lite utav känslorna han fått från minnena ifrån Givaren. Han kände smärtan av kyla och svälten, längtan efter mat och värme var enorm. Jonas skakade försiktigt på Gabe för att se om han reagerade, Gabe öppnade försiktigt ögonen och kollade upp på Jonas.
-Hur mår du lillkillen? frågade Jonas med den där rösten som hans pappa använde när han skulle prata med alla nybarn.
Han visste att han inte skulle få något svar, för han hade inte lärt sig prata än men något slags mummel i alla fall. Jonas gjorde en kraftansträngning och försökte resa sig upp, det var jobbigt och benen var motvilliga men tillslut stod han på benen redo att börja gå igen. På kälken dom åkt ner för backen på var det ett rep fastspänt så att han skulle kunna dra den, han satte Gabe i en säker ställning så att han inte skulle åka av och började dra kälken försiktigt i snön. Snön var djup, kall och blöt men Jonas bara gick. Han bestämde sig för att bara gå rakt fram och ignorerade tanken av att få var hemma i värmen.
När Jonas gått så långt så att han inte såg platsen där kälken stannat, började hans tålamod försvinna. Gabe skrek till, Jonas besvarade skriket med:
- Vi är snart framme i värme gubben, oroa dig inte.
Han tänkte på kärlek, värme och hans vackra Fiona. Han tänkte alldeles för mycket på hans nära å kära hemma i Enahanda. Mamma, pappa, Asher, Fiona, Givaren. Alla som stod han nära på ett eller annat sätt, hemlängtan. Han började känna att benen inte funkade överhuvudtaget längre, det kanske var dags att ge upp nu. Han lyfte upp Gabe som låg och sov på kälken, la sig själv där och Gabe på sitt bröst. Han kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre tillslut helt stängda, tankarna omvandlades till drömmar, kroppen förvandlades från iskall och stel till varm och avslappnad.
De färgglada ljusen, värmen och kärleken blev till verklighet, kanske var inte ljudet av sången ett eko. Befriad.
